Lola

Under kall blå himmel, med tunga moln går vi bredvid varandra för sjunde gången.  
Du tar varsamt min hand, men du håller så hårt. Du är så fin när du ler, när du pratar,
när du tittar på mig. Du håller om mig så hårt, din värme får mig att smälta från topp
till tå. Jag har min panna på ditt vänstra nyckelben, jag känner och hör hur ditt hjärta
slår snabbt och högt, jag lägger min hand där, blundar och vilar i din famn.
Dina läppar nuddar mina, du kysser dem försiktigt och jag...jag glömmer tiden och allt
annat i världen än dig, kysser tillbaka och sedan gömmer mig vid din mjuka och lena hals,
kramar dig, jag vill inte släppa dig, marspojken, din värme...din kärlek.

Två dagar i rad, jag saknar dig redan.
Din bleka hud, dina lena händer, dina varma andetag, doft som fastnar på hela mig, blågröngråa ögon, stora pupiller, spetsiga nyckelben, glittriga hår, mjuka läppar, din blåa själ och ditt...ditt stora och underbara hjärta som slår så hårt när jag lägger min hand på det.
Jag har inte så många ord att säga, det hade vi inte heller idag. Våra ord blev våra rörelser.
Du gör mig hel när du håller om mig, värmer mig med din närhet. När du pratar är det bara din röst jag hör, när du blir tyst, är det bara din tystnad jag lyssnar på. Jag ser inga andra, bara dig, marspojken.

Hål i hjärtat.

Idag marspojken, idag träffas vi igen, fjärde gången....på en helt annan plats och ungefär 25 minuter senare.
Idag känns det...väldigt speciellt, väldigt underbart om jag får välja bland mina ord. Det är nu jag börjar inse vad du har gjort med mig, vänt ner och upp på mina känslor och tankar, fått mig att må så otroligt bra, det är nu jag börjar inse att mitt hjärta inte är i min egen kropp längre, i dina händer är det nu, och jag litar på att du kommer att ta hand om mitt hjärta.

Det är så svårt att dra ifrån dig, släppa din hand och vända bort blicken.

Tredje gången vi träffas i kylan, samma tid och på samma plats igen. Och jag tycker om att se dig från långt håll och när jag är framme värmer du mig med ditt underbara leende. Vi går ganska nära varandra, så nära gick vi inte första gången, minns du?
Jag vill bara kunna våga hålla dig i handen, men jag väntar...kanske 50 minuter, sen närmar mitt pekfinger din hand och jag håller i tre av dina fingrar nu. Jag blir varm, fjärilarna börjar flaxa i min mage och jag känner mig konstig, nu håller jag i hela din hand.
Vi går till ställen där ingen människa går, trampar i snö som ingen har rört. Idag har vi inte så mycket att säga, jag skrev inte marspojken i snön, jag tror att vi var upptagna med att hålla varandra i handen, i alla fall jag.
Jag tycker om allt med dig, när du går ut i kylan...när det nästan är snöstorm och promenerar med mig vid stranden, jag tycker om när du håller så hårt i min hand, när du tveksamt ser mig i ögonen ibland, och jag....tycker så mycket om dig, marspojken.



iblandsaknarjagdigsåmycketatttårarbörjarrinnanerfrånminaögon.

Jag ser på klockan, två minuter i fyra. Samma tid, på samma plats träffas vi här igen. Och jag ser dig, tror jag. Du står med ryggen mot mig, jag kommer närmare och närmare, till slut vänder du dig om och möter min blick, du ler med både ögo och mun. Vi går, och pratar.
Vi ser en liten skog nära en park och vi går upp för trappor, jag ser två backar, två vägar. Den ena är halare än den andra. Du vill att jag ska ta den svåra vägen, du utmanar mig oseriöst och låter mig lita på dig för att du säger "jag fångar dig, lita på mig!" flera gånger och det gör jag. Jag litar på dig, marspojken. Jag går upp för backen, lyfter mina fötter som sjunker i snön, känner dina händer om min midja som inte släpper mig tills jag är längst upp. Jag litar på dig, marspojken. Vi ser snö som täcker hela gräsmattan, på vissa ställen har ingen gått och jag hittar en pinne, skriver marspojken. Det är du, och jag är här med dig igen. Du fryser, vi går ner till ett varmare ställe.
Jag har slutat känna kylan, slutat känna den onda mörkrädslan när jag är med dig. Trygghet.  
Vi trampar i den vita och glittriga snön. Vi hoppar och leker som små barn, sen lägger vi oss på det vita där ingen har varit, tittar på den stora himlen som har många olika färger, synd att man inte kan se stjärnorna, vi gör en halv snöängel på varsin sida. Vi fryser om hela kroppen, vi går. Du får stoppa in din hand i min ena ärm, du rör vid min varma hud, din hand glider ner och jag håller i den. Jag har ingen känsel i kroppen, men mina känslor för dig är där och värmer mig.
Nu har vi hållit varandra i handen i timmar, det känns så overkligt. Din hud är så blek, så len. Du lyser. Jag tycker så mycket om att se på dig när du pratar så tyst men tydligt, när jag känner hur din kropp skakar ibland, när du kittlar mig. Omvärlden är bortglömd när jag är med dig.
Vi är så dåliga på att hålla varandra i handen, så dåliga på att kramas.



jagtyckersåmycketomdig.

Klockan är inte fyra än, kanske tre i fyra och jag ser dig, tror jag. Jag ser att du går lika långsamt som jag gick innan jag satte mig på den kalla bänken utanför biblioteket. Nervös och ganska vilse. Du närmar dig och jag hör dina steg. Två leenden, som kanske fick nervositeten att försvinna några centimeter från magen. Och aldrig har du suttit närmare mig.
Vi går och pratar...pratar och går. Jag har inte på mig mina glasögon, det enda skarpa jag ser är du. Aldrig har du gått närmare mig. Aldrig har jag hört din röst prata så länge, och jag blir glad för varje sekund som går för att det känns som att tiden står stilla, eller går väldigt långsamt. Ingen har bråttom, vi bara går. Det blir mörkt, och vi går upp för trappor, jag tar ett steg, du tar två, jag tar två och du tar tre, fyra steg upp för trapporna. Vi går genom en park, vi går runt parken, vi går ner och vidare till ingenstans. Jag är glad att det är du som går bredvid mig, jag går närmare dig då och då för att känna om du fortfarande är nervös, men det verkar inte så. Du är lugn och jag...jag tycker om att se på dig när du pratar tyst.
Du tänker som jag, vi stannar vid den kolmörka stranden, jag är inte rädd för mörkret när jag med dig, vi rör vid det kalla vattnet och lite sand fastnar på våra händer, vi skriver på sanden och du säger "skriv något fint!", Marspojken är det första fina jag tänker på, det är du. Marspojken. Jag skriver det på sanden med en kall sten, mina fingrar fryser, när jag är klar fotograferar jag det. Marspojken. I sanden. Förevigt säger du.
Jag vill fråga om jag får hålla dig i handen, men mitt mod når inte dit. Jag låter det vara som det är.
Du sitter framför mig, ler med dina gröngråblåa ögon som bara du kan, ler med läpparna ibland och jag måste dra ifrån dig snart, fly tillbaka till min verkliga värld, för att allt som hänt i dag har känts lite som alla drömmar jag drömt om dig. Och jag vet...jagvetattjagkommersaknadigmycketochförlåtförminakonstigaord. Tack för att du är du.

Jag är så arg, så jävla arg att jag inte förstår hur arg jag är och mer kan bli. Ilskan kokar sönder i kroppen, kokar sönder allt jag har i huvudet, alla mina tankar...mina ord. Allt försvinner och Ilskan tar första platsen. Jag försöker att tänka på något annat, jag skakar och jag vill kasta bort allt jag ser framför mig, allt. Tillochmed  de lätta tangenterna jag trycker på nu, som kanske får mig att bli lite lugnare, men jag vill kasta bort dem, rakt in i väggen... glömma allt jag tänker på. Jag vill inte svära, bara hålla käften eller skrika halsen av mig, så att allt i min värd spricker och exploderar, bitarna kanske når andra världar. Jag vill glömma den hemska morgonen.


Allt jag behöver är tid, en halv timme till....

På något enkelt sätt gör han mig för blyg för att erkänna vad jag helt ärligt vill säga rakt ut till honom. Jag kanske har förstört det redan nu, vår lilla relation som vi har byggt tillsammans med oseriösheten. Jag känner mig så liten när jag pratar med honom, liten och omogen på ett så bra sätt för att han är så lik mig, kanske min tvillingssjäl som jag har känt sedan länge, men det har ju inte. Du är så lik mig, så lik mig så lik mig, allt jag gillar, gillar du! Och jag vet inte längre vad jag ska säga för att han gör mig mållös och glad att jag blir lite varm i hjärtat där han finns i en pytteliten hörna. Du är så lik min blåa själ, du vet att jag litar på dig.

Jag kan nästan se honom gå och komma tillbaka. Jag kan nästan se honom framför mig när han berättar att han nyss har vaknat, jag kan nästan se hans ruffsiga hår och bleka nakna överkropp, och jag kan se...honom när han försiktigt ler mot mig utan att röra på läpparna, men han ler. Jag känner det.
Jag har aldrig vågat se honom i ögonen i mer än en eller två sekunder, aldrig vågat le tillbaka, aldrig vågat komma närmare.
Jag håller mig till min ruta, tillbakadragen och tyst.