Lola

Klump i magen. Tankar som slår som aldrig förr. Hårt. Skuldkänsla. Misstag. Och Jag kanske aldrig lär mig. Det hjälper inte att gråta, klumpen växer sig större och jag måste prata ut för henne, för dem. Det är inte som ni tror.

Ryktet är starkare än vilken kärlek som helst.
Och jag är starkare.

Saknaden suger ur mig allt liv, alla känslor och fjärilar som en gång låg där och pirrade. Tomhet är det enda jag har kvar i min kropp, men ibland kommer de onda tankarna och fyller några tomrum. Sedan kommer ännu mer tomrum. Jag börjar hata saknaden, längtan och oron som får mig att må så dåligt. Jag tänker och gråter alldeles för mycket ibland och jag blir trött på att tänka. 
Jag läser de tomma orden, tomma meningar som har tappat sin mening efter att jag läst dem så många gånger, om och om igen. Och jag vill att det ska pirra men inte fan vaknar en enda fjäril.  

Men när jag är med dig är allt så mycket bättre, ibland slipper jag tänka och prata.

5 år av saknad och längtan och jag lovar att jag inte har glömt dig en enda dag och du vet att jag tänker på dig så ofta och du skulle bli så stolt över mig nu, så mycket jag har lyckats och visst skulle du lära mig att inte göra fler misstag, du skulle sitta bredvid mig och prata klokt och ge mig råd som inte ens min mor ger mig och det är du, mest du som har lärt mig att aldrig ge upp, livet är svårt men bland alla svårigheter finns det hopp och kärlek och berg att klättra upp för och jag tänker på dig. Tänk på mig med, tänk och hoppas på att vi ska ses innan någon av oss dör. Lite hopp finns det kvar men din röst som jag hör i telefonen ger mig så mycket mer än hopp och längtan, du hör mig gråta och det är för att jag saknar och älskar dig.