Lola

Klockan är inte fyra än, kanske tre i fyra och jag ser dig, tror jag. Jag ser att du går lika långsamt som jag gick innan jag satte mig på den kalla bänken utanför biblioteket. Nervös och ganska vilse. Du närmar dig och jag hör dina steg. Två leenden, som kanske fick nervositeten att försvinna några centimeter från magen. Och aldrig har du suttit närmare mig.
Vi går och pratar...pratar och går. Jag har inte på mig mina glasögon, det enda skarpa jag ser är du. Aldrig har du gått närmare mig. Aldrig har jag hört din röst prata så länge, och jag blir glad för varje sekund som går för att det känns som att tiden står stilla, eller går väldigt långsamt. Ingen har bråttom, vi bara går. Det blir mörkt, och vi går upp för trappor, jag tar ett steg, du tar två, jag tar två och du tar tre, fyra steg upp för trapporna. Vi går genom en park, vi går runt parken, vi går ner och vidare till ingenstans. Jag är glad att det är du som går bredvid mig, jag går närmare dig då och då för att känna om du fortfarande är nervös, men det verkar inte så. Du är lugn och jag...jag tycker om att se på dig när du pratar tyst.
Du tänker som jag, vi stannar vid den kolmörka stranden, jag är inte rädd för mörkret när jag med dig, vi rör vid det kalla vattnet och lite sand fastnar på våra händer, vi skriver på sanden och du säger "skriv något fint!", Marspojken är det första fina jag tänker på, det är du. Marspojken. Jag skriver det på sanden med en kall sten, mina fingrar fryser, när jag är klar fotograferar jag det. Marspojken. I sanden. Förevigt säger du.
Jag vill fråga om jag får hålla dig i handen, men mitt mod når inte dit. Jag låter det vara som det är.
Du sitter framför mig, ler med dina gröngråblåa ögon som bara du kan, ler med läpparna ibland och jag måste dra ifrån dig snart, fly tillbaka till min verkliga värld, för att allt som hänt i dag har känts lite som alla drömmar jag drömt om dig. Och jag vet...jagvetattjagkommersaknadigmycketochförlåtförminakonstigaord. Tack för att du är du.