Misslyckad. Liten. Försöker men ej.
En stor jävla klump växer sig stor i magen varje gång jag gör något fel, så stor och klibbig, fylld av misstag, lögner, skuldkänslor och tvångstankar. Jag försöker att täcka över den med glädje och kärlek och minnesvärda minnen. Jag försöker, men den visar sig igen, om och om igen, jag gör misstag och lär mig aldrig. Misstag som kan döda mig.
Klumpen äter mig inifrån. Jag suckar och försöker hosta ut tankar som lättar till, men jag misslyckas, som alltid. Misslyckade jävla mes.
Jag känner mig så liten, bland alla högljuda tankar som kretsar omkring mig och jag känner mig så liten när jag tänker på klumpen i min mage, det känns som att jag lever i den istället för att den lever i mig.
Jag vill bli av med så mycket dåligt samvete, jag önskar att jag orkade bära det, det är så tungt. Allt är så tungt och stort för mig. Och jag misslyckas igen.
Skitigt och slitet, precis som min själ utan dig.
Skicka brev till mig.
Jag inser. Varje dag. Så kär.
Att aldrig ge upp.
Ingen kan hjälpa mig förutom jag.
Jag befinner mig i ett väldigt mörkt hål.
Rädda mig, dra mig upp och håll fast vid mig så att jag inte faller igen.
Rädda mig ur min ledsamhet och tankar som slår så hårt i hjärtat, som
gör hål i mig där det rinner så mycket glädje och kärlek. Min själ fryser,
blir kall och tråkig. All värme rinner bort och jag vet inte var den tar vägen.
Jag vet inte var jag förlorar mig.
Jag vet inte vad som händer.
Allt är mitt, mitt fel och mitt problem och det är jag som förstör allt och överreagerar. Men jag gör det av vissa anledningar, jag är ledsen och förvirrad och det sliter så mycket i mig. Sorgen, saknaden, den jävla smärtan i hjärtat och de vidrigt klibbiga klumparna i magen. Allt river sönder mig och slänger runt mig i väggar fulla av sorg och sorg och mörker. Jag tappar mig själv, förlorar mig i min mörka, trista och söndriga värld som en gång var ganska fin och färgglad.
Jag undrar om du fortfarande förstår mig.
Vi sväljer oftast vår sorg.
Jag ignorerar allt.
