Lola

Utan att du såg jagade mina ögon dig överallt.
Utan att du hörde tänkte jag på dig fast du låg som närmast bredvid mig.
Utan att du kände slog mitt hjärta som hårdast för dig.
Och utan att du märkte blev jag förjävla kär.
I dig.

Jag tänker på dig.

Jag gör saker som skadar mig, som jag ångrar. Men vad spelar det för roll? Jag skyller
på att jag är ung. Om jag inte är korkad nu? När fan ska jag vara det? 

Det har gått mer än en månad sen jag skrev ett nytt inlägg, det beror mest på brist på ord
och bilder, alltså inspiration. Men jag har hunnit fylla år och jag har hunnit vara en väldigt
lycklig människa för en stund.

 

Vad gör du med dig själv, varför faller du om och om igen och varför försöker du inte att lyfta upp dig själv, all den tiden du slösar kommer du aldrig någonsin få tillbaks, all den falska glädjen som låtsas att värma dig, all den overkliga kärleken du får av helt okända människor, den världen du lever i är overklig, ta dig ut, snälla ta dig ut innan tiden skär förbi och du hinner inte ens se skuggan av den innan den är borta.
Ansträng dig, det är hur lite svårigheter som helst kvar, bara några dagar. Sedan får du göra vad du vill, sedan får du känna den underbara känslan av lättnad som du har glömt bort helt, du kan inte leva utan ångest längre. Tänk på den högen av ångest du har över axlarna, visst blir den tyngre för varje dag som går? Visst blir den klumpen i magen större varje gång du tänker på hur mycket du har kvar att göra? Visst har jag rätt? Visst har alla rätt utom du?

Snälla, orka dig upp.
Det enda det handlar
om är din Framtid.
Fram-tid.

Det är för mycket, för mycket av allt dåligt och bra.
Jag överdriver, överreagerar, överdoserar, övertänker. Jag överlever.
Ibland tänker jag inte alls, vad finns det egentligen att tänka på, vad är det som är så speciellt att det krävs så många tankar och så mycket tid och sikt rakt in i väggen? Ingenting. Inte ens framtiden, framtiden är så långt bort, imorgon är så långt bort. Jag vill inte planera någonting, jag har inga stora mål att se fram emot. Mitt mål är att leva vidare, vidare in i tiden.
Det är klart när jag blir äldre vill jag jobba, resa, fotografera, måla, skriva, se. Men nu...vad vill jag göra just? Jag frågar mig själv och inte ens mig själv kan svara på denna fråga. Jag förvirrar mig själv.

Helt plötsligt började jag snacka poesi.
Tänk om man kunde räkna sina hjärtslag
utan att stanna, räkna räkna räkna räkna...
Tänk om man kunde spela in sina hjärtslag
och göra en låt av dem.