02:22
Människor som inte lämnar en när man ber dem
att gå iväg, är de som verkligen finns där.
Svagheten har bundit fast min själ.
Jag vill inte ha några tycker-synd-om-dig-kommentarer. Läs (inte!) och skriv (helst) ingenting.
Jag skriver inte det här till er, utan till mig själv, som ett brev att påminna mig själv hur mycket
hat jag har för en viss person.
Jag gick... sprang i kylan, till henne som väntade i bilen, till honom som väntade på att släppa sin ilska. Mobilen ringde och jag svarade, jag var tvungen att prata tills jag var framme, gick genom en park jag inte trodde var farlig, jag var inte rädd, inte för mörkret i den stora parken. Jag var framme, öppnade bildörren och satte mig ner, hårda slag började slå på mitt ansikte, drog mig i håret och jag kunde inte röra mig. Han pratade och ställde för många frågor jag inte kunde svara på, jag ville inte höra hans skrik mot mig, jag skrek tillbaka och samma sekund slog han, slutade inte slå tills hon öppnade dörren och drog i mig, hon ville prata men han ville släppa mer ilska, trycka mig ner mot allt dåligt i värlen. De pratade i mun på varandra och jag var inte rädd för honom, jag skrek allt vad jag kunde, jag skrek från topp till tå, så högt att mina ben skakade, jag skrek tills jag blev tyst. Han slog hårdare än någonsin, slog tills jag fick jag smaken av blodet i munnen, han slog tills jag inte kände min egen kropp längre, jag föll ner på marken, gav upp.
Några minuter senare satt jag i hennes bil, han kom in och satte sig, pratade och pratade och pratade. Jag är för ung för kärleken, för ung för att behandlas på det sättet, jag är för ung för allt annat än det tunga ansvaret jag har över min rygg.
Tystnaden fångade min röst, inte ett ord fick komma ut. Långa minuter gick och äntligen gick han också, men hans röst grävdes djupt i mitt huvud, jag kunde inte sluta höra hans äckligt fula och hemskt döda ord.
Jag ville inte se mig själv i spegeln, men jag tvingade mig själv att göra det. Jag såg blodet. Jag såg mig själv i mina egna ögon, hur sorgen brändes i dem, sorgen rann och nådde min svullna läppar.
Jag grät mig tills sömns, med smärtan dunkande i hela kroppen.
Jag skriver inte det här till er, utan till mig själv, som ett brev att påminna mig själv hur mycket
hat jag har för en viss person.
Jag gick... sprang i kylan, till henne som väntade i bilen, till honom som väntade på att släppa sin ilska. Mobilen ringde och jag svarade, jag var tvungen att prata tills jag var framme, gick genom en park jag inte trodde var farlig, jag var inte rädd, inte för mörkret i den stora parken. Jag var framme, öppnade bildörren och satte mig ner, hårda slag började slå på mitt ansikte, drog mig i håret och jag kunde inte röra mig. Han pratade och ställde för många frågor jag inte kunde svara på, jag ville inte höra hans skrik mot mig, jag skrek tillbaka och samma sekund slog han, slutade inte slå tills hon öppnade dörren och drog i mig, hon ville prata men han ville släppa mer ilska, trycka mig ner mot allt dåligt i värlen. De pratade i mun på varandra och jag var inte rädd för honom, jag skrek allt vad jag kunde, jag skrek från topp till tå, så högt att mina ben skakade, jag skrek tills jag blev tyst. Han slog hårdare än någonsin, slog tills jag fick jag smaken av blodet i munnen, han slog tills jag inte kände min egen kropp längre, jag föll ner på marken, gav upp.
Några minuter senare satt jag i hennes bil, han kom in och satte sig, pratade och pratade och pratade. Jag är för ung för kärleken, för ung för att behandlas på det sättet, jag är för ung för allt annat än det tunga ansvaret jag har över min rygg.
Tystnaden fångade min röst, inte ett ord fick komma ut. Långa minuter gick och äntligen gick han också, men hans röst grävdes djupt i mitt huvud, jag kunde inte sluta höra hans äckligt fula och hemskt döda ord.
Jag ville inte se mig själv i spegeln, men jag tvingade mig själv att göra det. Jag såg blodet. Jag såg mig själv i mina egna ögon, hur sorgen brändes i dem, sorgen rann och nådde min svullna läppar.
Jag grät mig tills sömns, med smärtan dunkande i hela kroppen.
Jag har fångat friheten.
När du håller om mig, faller tryggheten som snöflingor över min mage.
Är vi för unga för kärleken?
Jag trodde att jag visste allt om kärlek, tills jag träffade dig. Jag trodde att fjärilarna i min kropp inte kunde bli fler, tills du rörde vid min mage. Jag kan ingenting om kärlek, jag vet inte hur man gör, hur man behåller den personen man tycker mest om, men mina armar släpper dig aldrig.
Jag har länge försökt skriva om dig, men mina ord flyger omkring i mitt huvud och jag kan inte fånga dem längre, jag kan inte sätta ihop mina svaga ord till starka meningar som kan träffa dig hårt i hjärtat och få dig att förstå hur mycket jag tycker om dig, hur mycket jag har tänkt på dig på senaste tiden, senaste månaden. Och jag är så tunn utan dig, så dålig och osynligt svag. Jag är sönder, rädd och vilse utan dig. Jag borde inte skriva vad jag är utan dig, jag borde skriva vad jag är med dig. Men mina ord är väldigt få för att beskriva hur bra jag mår när du faller in i min ensamhet och mörker.
Läppar ler när ögon ser dig.
Själ krossas av stark glädje
så fort dina varma andetag träffar min hud.
Och saknad skär i hjärtat så fort du backar några steg.
jagsaknardigförmycketjustnu,helatiden.
Jag har länge försökt skriva om dig, men mina ord flyger omkring i mitt huvud och jag kan inte fånga dem längre, jag kan inte sätta ihop mina svaga ord till starka meningar som kan träffa dig hårt i hjärtat och få dig att förstå hur mycket jag tycker om dig, hur mycket jag har tänkt på dig på senaste tiden, senaste månaden. Och jag är så tunn utan dig, så dålig och osynligt svag. Jag är sönder, rädd och vilse utan dig. Jag borde inte skriva vad jag är utan dig, jag borde skriva vad jag är med dig. Men mina ord är väldigt få för att beskriva hur bra jag mår när du faller in i min ensamhet och mörker.
Läppar ler när ögon ser dig.
Själ krossas av stark glädje
så fort dina varma andetag träffar min hud.
Och saknad skär i hjärtat så fort du backar några steg.
jagsaknardigförmycketjustnu,helatiden.
Min underbara glädje.
Aldrig har jag varit så kär, aldrig.
dö.
Något så oviktigt, men jag kan inte kontrollera min ilska.
Nu: Mest av allt vill jag bo med mig och bara mig själv
Nu: Mest av allt vill jag bo med mig och bara mig själv
Blåa ögon, blåa värld.
En tår från mitt öga droppar på ditt bröst, nära hjärtat. Några tårar till droppar bredvid. Det är första gången jag känner mig rädd när jag är med dig. Rädd, svag, osynligt bruten och genomskinligt tunn. Det är bara du som ser mig, som håller om mig, det är bara du som kan bryta sönder mig i ännu flera bitar men du väljer att göra mig hel. Du släpper inte mig när jag försöker gå ett steg ifrån dig, du drar mig närmare din varma kropp. Jag skäms så mycket, men jag behöver dig mer än något annat just nu. Jag säger förlåt många gånger och du försöker få mig att förstå att jag varken sagt eller gjort något fel. Dina underbara ord hamnar så mjukt på mina sår, fyller i sprickorna och det stora hålet mitt hjärta. Det är inte tiden som läker mina sår nu, det är din kärlek.
You make me happy when skies are gray.
Jag har slutat räkna hur många gånger vi har träffats, jag har slutat tänka på vad vi ska göra nästa gång. Saker bara händer, och vi bara går med vinden och återvänder med mörkret. Jag har slutat bry mig om vad det finns omkring oss, vilka som tittar och säger ord rakt ut, jag har slutat fånga de orden. Det enda jag bryr mig om är dig.
Du går på ett speciellt sätt, och när jag inte ser dig, hör jag dina steg och jag vet att det är du. Du pratar så fint, och din röst har sparats i mitt huvud tillsammans med alla ord du har sagt och skrivit till mig.. Jag tycker om att gå med dig i kylan, du är så varm.
Jag smälter när du andas mot min hals, dina andetag är så varmt mjuka. Jag tycker så mycket om att se hur du blundar när jag kysser dig, och när du öppnar ögonen så blygt. Jag älskar att lägga min hand på ditt hjärta, det slår så vackert, hela du är underbart vacker och ibland förstår jag verkligen inte att det är dig jag går med, att det är din hand jag håller i och din kropp jag kramar, att det är jag som dina läppar kysser. Du som bara är där, svårt att lägga märke till, svårt att komma nära. Men jag har lyckats komma nära ditt hjärta.
Du går på ett speciellt sätt, och när jag inte ser dig, hör jag dina steg och jag vet att det är du. Du pratar så fint, och din röst har sparats i mitt huvud tillsammans med alla ord du har sagt och skrivit till mig.. Jag tycker om att gå med dig i kylan, du är så varm.
Jag smälter när du andas mot min hals, dina andetag är så varmt mjuka. Jag tycker så mycket om att se hur du blundar när jag kysser dig, och när du öppnar ögonen så blygt. Jag älskar att lägga min hand på ditt hjärta, det slår så vackert, hela du är underbart vacker och ibland förstår jag verkligen inte att det är dig jag går med, att det är din hand jag håller i och din kropp jag kramar, att det är jag som dina läppar kysser. Du som bara är där, svårt att lägga märke till, svårt att komma nära. Men jag har lyckats komma nära ditt hjärta.
