Lola

Jag ser på klockan, två minuter i fyra. Samma tid, på samma plats träffas vi här igen. Och jag ser dig, tror jag. Du står med ryggen mot mig, jag kommer närmare och närmare, till slut vänder du dig om och möter min blick, du ler med både ögo och mun. Vi går, och pratar.
Vi ser en liten skog nära en park och vi går upp för trappor, jag ser två backar, två vägar. Den ena är halare än den andra. Du vill att jag ska ta den svåra vägen, du utmanar mig oseriöst och låter mig lita på dig för att du säger "jag fångar dig, lita på mig!" flera gånger och det gör jag. Jag litar på dig, marspojken. Jag går upp för backen, lyfter mina fötter som sjunker i snön, känner dina händer om min midja som inte släpper mig tills jag är längst upp. Jag litar på dig, marspojken. Vi ser snö som täcker hela gräsmattan, på vissa ställen har ingen gått och jag hittar en pinne, skriver marspojken. Det är du, och jag är här med dig igen. Du fryser, vi går ner till ett varmare ställe.
Jag har slutat känna kylan, slutat känna den onda mörkrädslan när jag är med dig. Trygghet.  
Vi trampar i den vita och glittriga snön. Vi hoppar och leker som små barn, sen lägger vi oss på det vita där ingen har varit, tittar på den stora himlen som har många olika färger, synd att man inte kan se stjärnorna, vi gör en halv snöängel på varsin sida. Vi fryser om hela kroppen, vi går. Du får stoppa in din hand i min ena ärm, du rör vid min varma hud, din hand glider ner och jag håller i den. Jag har ingen känsel i kroppen, men mina känslor för dig är där och värmer mig.
Nu har vi hållit varandra i handen i timmar, det känns så overkligt. Din hud är så blek, så len. Du lyser. Jag tycker så mycket om att se på dig när du pratar så tyst men tydligt, när jag känner hur din kropp skakar ibland, när du kittlar mig. Omvärlden är bortglömd när jag är med dig.
Vi är så dåliga på att hålla varandra i handen, så dåliga på att kramas.



jagtyckersåmycketomdig.