och jag...vetintevadjagskasägamer.
På något enkelt sätt gör han mig för blyg för att erkänna vad jag helt ärligt vill säga rakt ut till honom. Jag kanske har förstört det redan nu, vår lilla relation som vi har byggt tillsammans med oseriösheten. Jag känner mig så liten när jag pratar med honom, liten och omogen på ett så bra sätt för att han är så lik mig, kanske min tvillingssjäl som jag har känt sedan länge, men det har ju inte. Du är så lik mig, så lik mig så lik mig, allt jag gillar, gillar du! Och jag vet inte längre vad jag ska säga för att han gör mig mållös och glad att jag blir lite varm i hjärtat där han finns i en pytteliten hörna. Du är så lik min blåa själ, du vet att jag litar på dig.
Kommentarer
Postat av: ebba
väldigt fint! dina texter o foton berör alltid..
Trackback