Lola

Det är ångesten, som slår fram och tillbaka. Det är ångesten som bygger upp de små klumparna i magen, och det är klumparna som vrider sig stora och blandar sönder all glädjefjärilar som någon gång pirrade, som någon gång levde och kände kärlek. Det är ångesten som gör hål i hjärtat, gräver upp alla sår och smärta som jag grävt ner och glömt en gång. Det är ångesten som skär vassare än vilken kniv som helst, ångesten som trycker ner axlarna, långt ner till det som kallas botten. Ångesten är du.

 

Jag vill vara fri från stress, smärta. Jag vill vara fri från kärleken, saknaden och längtan efter kyssar och hjärtvärme. Jag vill vara fri från alla de brinnande fjärilarna i magen, alla de krossade hjärtbitarna som ligger och skär i kroppen. Jag vill inte älska, jag vill inte hata. Jag vill vara fri från känslor.

Varje gång jag tänker på vad han sa till mig slutar jag att gråta, eller så börjar jag igen. Live life, just have fun. Jag tänker för mig själv att jag har gjort och ångrat en hel del hemska saker men jag är fortfarande ung och korkad och jag får fortsätta att göra dumma saker tills jag lär mig för att jag aldrig lär mig av andras misstag.
Han påminner mig så mycket om morfar, han. Min morbor. Det kändes nästan som att jag fick träffa honom igen, i 10 dagar, varje dag såg jag min kära morfar framför mig. 

Amerika var en overkligt fin upplevelse, något jag aldrig låter rymma ur mitt huvud.
Skyhöga byggnader, magskärande god mat, människor som hjärtat fångade direkt.
Jag har skrattat tills luften nästan tog slut i mina lungor och jag har gråtit ensam tills det inte längre fanns något att gråta över. Jag har fotograferat tills händerna fått kramp, sett på konst tills ögonen började svaja, promenerat tills känslan i fötterna försvann, badat i en sjö och sett mississippi-floden. Jag har sett och blundat, åkt upp och ner och skrikit halsen hes. Jag har varit på det finaste bröllopet jag någonsin föreställt mig, hört det magiska prästspråket och jag har dansat tills klackarna gjorde hål i golvet, eller rättare sagt; hål i mina fötter. Jag har köpt mina drömskor i min favoritfärg men glädjen min försvann med skorna med någon mexikan, jag har blivit så själbrinnande, kroppsskakande och förbannat arg. Jag har kollat på en hel amerikansk fotbollsmatch på tv och sett på baseball live, sett sjöhästar som jag verkligen inte trodde fanns på riktigt, gått på State Fair och hört förbandet till Kiss. Jag har ätit hotellfrukost, världens godaste omelett och honungsmältande pannkakor på Pancake House. Sista dagen kollade jag upp på en byggnad som var så hög att min nacke nästan bröt av och vidare halvsprang jag över gatan till Hell's Kitchen som är den häftigaste restaurangen jag någonsin sett och där åt jag hemgjort jordnötsmör som var det godaste jag har ätit i hela mitt sjuttonåriga liv.

Jag skäms för att Tack är det enda ordet jag kommer på. Men Tack, tack så hemskt jäkla mycket för allt ni gjort för mig, Yasin & Anne.
När jag skriver det här sitter jag på ett flygplan tillbaka till Sverige. I mina drömmar är jag fri från säkerhetsbältet och jag svävar över molnfältet, så himla stor himmel.
Jag är så trött på tåg, flygplan och alla andra transportmedel, snart är jag hemma. Men ändå vill jag tillbaka och uppleva om allt igen.
När orden tar slut stänger jag blocket och lägger det försiktigt bredvid kameran. Jag somnar om.

Jag är så långt bort ifrån allt. Minnesota, USA. Utanför hotellet flyger sommarvinden iväg och jag låter tankarna hänga på. Tiden är annorlunda här, den tickar för långsamt. Vädret är annorlunda, nästan för varmt. Rädslan är också annorlunda, känns annorlunda, större och jag kollar omkring mig tusen gånger i minuten, överdrivet men kanske sant.
Jag försöker att vara så långt bort ifrån internet som möjligt men datorn bara ligger där och stirrar på mig när jag försöker sova, i en bäddsoffa som jag låter vara en soffa eftersom jag är för lat för att få upp den. Halsen känns för stor för min kropp, smärtan hamrar sönder mig. Inuti också. I hjärtat. Jag saknar honom. Dig.
En dam sjöng precis utanför, vackert men ensamt och jag hade lust att klappa från tredje våningen, för feg.
Jag pratar sällan om mina nedgrävda tankar, men just nu vill jag gräva upp allt och bara prata. Jag vill prata. Men det är oftast, alltid så att när jag vill prata så finns inga öron att lyssna på mina meninslösa ord.

Tystnaden omringar mig, sömnen är min fiende inatt.
 

Ikväll får tårarna falla igen
som den där 10 juli då jag
såg världens finaste man
spela för tusentals människor
och jag var bland dem och
du med.
Jag ska tänka på dig, även
om du inte vill det.