Lola

Den där onda ilskan jag har kroppen som brinner inuti mig, orken som håller fast i mina armar och ben, skriket och alla de rösterna som pratar och pratar och jag vill inte lyssna, inte än kanske aldrig. Jag vill vara ensam men jag vill ändå prata med någon. Rör mig inte men jag behöver en kram.
Depression, ångest och lågt självförtroende. Hat, mörker, kyla och svordomar. Ensamhet, oljud, tomhet, skrik och människor som egentligen inte finns. Åh vad jag avskyr allt det här som förföljer mig överallt. Och visst skrattar jag ibland och visst ser jag så glad ut och visst är utsidan annorlunda.
Tro mig jag försöker men svagheten är också bland allt jag nämnde, det borras ända ner i benen.



Är det världen eller är det jag? Är det mitt sällskap eller är det jag? Är det hösten, mörkret, regnet, kylan, vinden eller är det jag?
Det är svårt att vara glad när hela världen känns så ledsen, svårt att skratta av glädje. Så svårt att le inombord för allt som finns där inne är aska lämnad av ett bränt hjärta.