Lola

Och när allt plötsligt förändras av ett enda samtal, av en enda röst. En enda varm och trött röst och åh vad jag log precis innan en tår var på väg ner till kinden, precis innan jag sprack lite.

Om poesi bara var ord, då skulle jag sluta skriva.
Om tavlor bara var målade bilder, då skulle jag sluta måla.
Om bilder bara var utsikter, då skulle jag sluta fotografera.
Om tankar bara var funderingar, då skulle jag sluta tänka.
Om kärlek bara var känslor, då skulle jag sluta älska.

Jag slutade aldrig hoppas på att få träffa dig även när det kändes omöjligt svårt men jag gav aldrig upp och tänkte Någon gång ska vi träffas och jag lovar dig och jag lovar mig själv med! Avståndet mellan mig och dig gjorde att jag nästan gav upp, vi slutade prata på ett tag och vi tappade nästan kontakten helt men tanken på dig hann inte rymma så långt.
Du åkte närmare och du kändes några mil närmare mig. Jag spanderade mina sista pengar på en liten resa till Göteborg. Nervositeten sparkade så hårt, i hela kroppen och jag kände mig så liten och svag och tom och jag frös när jag var på väg upp till en stad jag inte kunde något om. Jag närmade mig staden. Jag var framme. Jag träffade en vän, han lugnade ner mig och jag tänkte inte på dig, inte på hur nervös jag var för att träffa dig för första gången men tiden sprang förbi och jag skulle snart få träffa dig. 15.00 vid tågtidtabelltavlan. Så nervös att jag skulle kunna dö, så nervös att jag hatar det, så nervös att jag svimmar när som helst och jag klarar inte och jag vill inte och är han där nu? ser du honom? vet du hur han ser ut? jo jag tror han har glasögon och åh nä jag klarar inte snälla jag är så nervös och det gör så ont i magen och mina ben skakar och jag kan inte längre stå och oj där är han han kommer nu åh vad ska jag göra okej vi ses okej? ...ÅH Erik!
Så varsam och mjuk och varm och nu sjönk nervositeten enda ner till knäna.
Vi fikade och pratade om allt och ingenting men mest om oviktiga saker för att dämpa oron. Och jag ställde så många frågor men bara för att höra och se dig prata. Jag kunde inte tro att jag satt där och pratade med just Dig, Erik. Vi som har väntat och längtat i ett och ett halvt år efter att se varandra. Där sitter du framför mig och svarar på mina onödiga frågor och ibland råkar jag avbryta dig men förlåt det är inte meningen men du pratar fint och fortsätt prata du gör mig lugn och jag vill möta din blick för att veta hur det känns.
Jag jagade din blick och jag mötte den ett par sekunder men vi både vände bort blicken jag kände hur värmen fyllde mitt tomma hjärta. Jag tyckte om känslan av att möta din blick, se in i dina bruna ögon och jag studerade hur du kollade runt, hur du blinkade och blundade och dina ögonfransar och ögonlock, jag vill bara röra vid dem. 

Jag kunde stå och hålla om dig hur länge som helst utan att ens tänka tanken på att tröttna. Du byggde om mig, du gjorde mig hel med bara dina försiktiga armar runt mig och jag blev helt stum och snart var jag tvungen att åka ifrån dig.
Vi satte oss på en bänk, så nära varandra. Så nära att jag kunde höra dig andas. Jag kände ditt hjärta. Det slog högt och hårt och jag önskade att jag vågade lägga handen på den hårdbultande blodpumpen.
Dina handleder, händer och fingertoppar och jag såg att du skakade lite, Erik.
Ljudet av bara dina andetag rörde om mina känslor och jag kunde knappt andas av all värme jag hade i hjärtat och jag hade aldrig känt mig så levande och jag mådde så bra när jag var med dig. Jag ville absolut inte lämna dig eller se dig gå, jag ville stanna där, med mitt huvud nära din hals och min hand ihopflätad med din. Som vi alltid har drömt.
Bara några minuter kvar och det gjorde så ont varje gång jag såg på tiden som tickade snabbare än vad den egentligen behövde göra. Om jag bara kunde stoppa tiden, hålla hårdare i din hand, komma närmare ditt hjärta och lyssna mer på dina lugna andetag. Jag klev på tåget, vände mig om och hoppades på att du såg på mig också och där stod du. Så overkligt vacker och du stod ensam och jag ville bara springa fram till dig och ge dig allt jag hade. Dörrarna stängdes, jag var fast i det där jävla tåget, genom fönstren var du oskarp, fortfarande ensam och jag kunde inte sluta se på dig. Jag kunde tro att det var du som stod där. Tåget rullade och jag såg på dig för sista gången, för dagen.
Jag saknar dig så mycket och jag vet inte riktigt varför jag gråter nu, kanske för att jag är så känslig eller så har jag aldrig mött någon finare än dig. Erik. Vad vore jag utan dina andetag..

Erik, min underbara vän.
Tack för att du finns
Tack för att jag fick träffa dig
Och tack för att du är den du är.
Jag tycker om dig.

Det kändes fritt att flyta bland tryggheten, dansa och sjunga till min favoritmusik med mina favoritvänner. Det kändes fritt att göra vad som helst, hoppa skrika och sjunga hur högt jag ville och det kändes även fritt att hålla om en främling och blommor som du växer bara på brinnande fartyg du är den renaste fisken född i förgiftat vatten och jag sjöng och skrek min hals hes, jag var glad och jag kände mig trygg jag var någon annan i min egen kropp och jag tänkte inte rätt för min hjärna var full av vodka och cider och jag minns inte vad jag klunkade i mig för skit. Tralala lilla molntuss tralala lilla molntuss kom hit skall du få en puss dom kan klaga om dom vill Jag har slutat bry mig om sånt jag är glad att jag finns till det breddar upp min horisont tralala lilla molntuss tralala lilla molntuss kom hit skall du få en puss och jag fick en puss på kinden som sedan blev en kyss  av den långa främlingen som hade hållit om min midja ett tag och jag trodde han var 3 år äldre än mig men jag hörde ett skrik av en vän att han var lika gammal som jag och vi hade något annat gemensamt. Och jag tänkte en kyss en enda kyss inget mer på ögon ögonblick och allting sker.


(Bild: Jag och Conny Nimmersjö (bob hunds gitarrist) på Siesta)

Huvudet i kudden.
Gör inga ljud.
Håll käften.
Sluta gråta.
Sluta. Sluta.
Sluta. Sluta.
Sluta. Sluta.
Sluta. Sluta.
Kan inte sluta.
Kan inte kontrollera det.
Kan inte bli stark.
Går inte.
Vill inte.
Orkar inte.
Ge mig tid.
Sluta pressa mig
mot taggväggar
mot minnen
mot allt som
jag hatar.
Så jävla arg.
Så jävla förlorad.

Jag tänker, tänker på hur ont det gör i hjärtat.
Jag tänker på hur nervös jag är.
Jag tänker på vilka ord jag ska andvända när
jag ska berätta för dig att...äh det var inget!
Jag tänker på hur jag gjorde hål i mitt eget jävla
hjärta, hur jag grävde och grävde efter kärlek.
All kärlek har runnit ut men jag vet att det finns
hur mycket som helst kvar. Men den gömmer sig
djupt under alla ruttna lager av smärtor.
Jag tänker på hur mycket jag vill vara med dig.
Jag tänker på hur jag vill springa runt med dig
och bara skratta åt allt och ingenting. Jag vill
skratta bort allt. Jag vill skratta bort den borrande
smärtan i kroppen som kommer så fort jag tänker
på dig.
Jag tänker på dina gröngråblåa ögon.
Jag tänker och hoppas att du aldrig ska läsa de
här meningarna. De är för dåliga för att skrivas
men de tar så mycket plats i mitt huvud och jag
måste bli av med något innan jag...spricker mer.
Jag tänker, bara tänker och säger ingenting. Jag
vill prata ut och det gör jag dock inte för dig. För mig.
Jag tänker på hur mycket jag har älskat dig och hur
mycket jag fortfarande faller för dig så fort du ler
och fnisskrattar.
 
Jag tänker på dig...

Jag vågade inte längta förrän jag fick biljetten i handen.
Idag ska jag se en av mina favorit män spela och sjunga
och fylla de små hålen i mitt hjärta med sina magiska ord. 

Du säger mitt namn, om och om och om och om igen.
Jag kan inte låta bli att inte le för det låter så fint när du säger det.
Allt du säger låter finare än det egentligen är och allt är finare när jag är med dig.

Jag saknar dig så mycket ibland. Så mycket att jag drömmer om dig två nätter i sträck.

Jag älskar att halvsomna till din röst. Och du är det finaste jag någonsin kan tänka på.

Jag försöker, hur mycket jag än hatar det jag gör, hur jävla svag jag än är.  Jag springer och räddar mig själv.
Ingen kan hjälpa mig förutom jag.