Sju timmars skillnad

Jag är så långt bort ifrån allt. Minnesota, USA. Utanför hotellet flyger sommarvinden iväg och jag låter tankarna hänga på. Tiden är annorlunda här, den tickar för långsamt. Vädret är annorlunda, nästan för varmt. Rädslan är också annorlunda, känns annorlunda, större och jag kollar omkring mig tusen gånger i minuten, överdrivet men kanske sant.
Jag försöker att vara så långt bort ifrån internet som möjligt men datorn bara ligger där och stirrar på mig när jag försöker sova, i en bäddsoffa som jag låter vara en soffa eftersom jag är för lat för att få upp den. Halsen känns för stor för min kropp, smärtan hamrar sönder mig. Inuti också. I hjärtat. Jag saknar honom. Dig.
En dam sjöng precis utanför, vackert men ensamt och jag hade lust att klappa från tredje våningen, för feg.
Jag pratar sällan om mina nedgrävda tankar, men just nu vill jag gräva upp allt och bara prata. Jag vill prata. Men det är oftast, alltid så att när jag vill prata så finns inga öron att lyssna på mina meninslösa ord.

Tystnaden omringar mig, sömnen är min fiende inatt.
 


Lars Winnerbäck

malmöfestivalen 2010


Du är oförstörd för mig

Det slår mig förbannat hårt
först i huvudet
sen i bröstet
och det slår hårdast i hjärtat
där du befinner dig, fortfarande.

winnerbäck #2

Ikväll får tårarna falla igen
som den där 10 juli då jag
såg världens finaste man
spela för tusentals människor
och jag var bland dem och
du med.
Jag ska tänka på dig, även
om du inte vill det.


Misslyckade män


I'm still young

Det är nu som jag jag njuter mest av sommarlovet.
Jag lägger mig sent och sover länge, slarvar med maten
och äter frukost klockan ett eller två.
Jag träffar mina bästa vänner och skrattar, pratar
dansar till underbar och musik och delar hemligheter
och det bästa är att jag är så bra på att supa bort hela jävla omvärlden.
Jag älskar känslan av att hela världen snurrar och jag behöver inte tänka på vad jag säger utan säger det rakt ut och det spelar ingen roll om dem som är nära mig förstår mig eller inte, de skrattar ändå med mig. Jag älskar känslan av att inte komma ihåg ett skit från gårdagen, vakna med huvudvärk och känna att jag lever ungt.

Jag lever.



oh it's in the air at night
there's a wind coming in
the days dying
oh it's so beautiful
there's something happening somewhere
I take the bus in to town
all I see is laughing
and we are winning

suddenly I grow older
young boys I haven't lived yet
before tonight's the memory
let's go out
I'm still young

Skär sönder mina känslor.

Känslan av saknaden spikar sig sönder i min ryggrad. Känslan av tomheten omringar som rök och låter mig inte rymma ifrån den. Känslan av sorgen har jag inte funnit ännu. Men däremot känslan av kärleken, den är saknaden, tomheten, sorgen och tankarna ihopblandade i ett tungt moln och jag känner molnet, hur det trycker. Jag känner tyngden av ånger och misstag. Allt känns tyngre an vad jag hade förväntat mig.
Vad hjälper det att jag ber om ursäkt. Vad hjälper det att jag skriver ord, de betyder ändå inget för honom längre. Jag är ingenting. 
 


Ett enda samtal

Och när allt plötsligt förändras av ett enda samtal, av en enda röst. En enda varm och trött röst och åh vad jag log precis innan en tår var på väg ner till kinden, precis innan jag sprack lite.

När allt annat ändå suger och suger ändå

Om poesi bara var ord, då skulle jag sluta skriva.
Om tavlor bara var målade bilder, då skulle jag sluta måla.
Om bilder bara var utsikter, då skulle jag sluta fotografera.
Om tankar bara var funderingar, då skulle jag sluta tänka.
Om kärlek bara var känslor, då skulle jag sluta älska.


Ljudet av dina andetag

Jag slutade aldrig hoppas på att få träffa dig även när det kändes omöjligt svårt men jag gav aldrig upp och tänkte Någon gång ska vi träffas och jag lovar dig och jag lovar mig själv med! Avståndet mellan mig och dig gjorde att jag nästan gav upp, vi slutade prata på ett tag och vi tappade nästan kontakten helt men tanken på dig hann inte rymma så långt.
Du åkte närmare och du kändes några mil närmare mig. Jag spanderade mina sista pengar på en liten resa till Göteborg. Nervositeten sparkade så hårt, i hela kroppen och jag kände mig så liten och svag och tom och jag frös när jag var på väg upp till en stad jag inte kunde något om. Jag närmade mig staden. Jag var framme. Jag träffade en vän, han lugnade ner mig och jag tänkte inte på dig, inte på hur nervös jag var för att träffa dig för första gången men tiden sprang förbi och jag skulle snart få träffa dig. 15.00 vid tågtidtabelltavlan. Så nervös att jag skulle kunna dö, så nervös att jag hatar det, så nervös att jag svimmar när som helst och jag klarar inte och jag vill inte och är han där nu? ser du honom? vet du hur han ser ut? jo jag tror han har glasögon och åh nä jag klarar inte snälla jag är så nervös och det gör så ont i magen och mina ben skakar och jag kan inte längre stå och oj där är han han kommer nu åh vad ska jag göra okej vi ses okej? ...ÅH Erik!
Så varsam och mjuk och varm och nu sjönk nervositeten enda ner till knäna.
Vi fikade och pratade om allt och ingenting men mest om oviktiga saker för att dämpa oron. Och jag ställde så många frågor men bara för att höra och se dig prata. Jag kunde inte tro att jag satt där och pratade med just Dig, Erik. Vi som har väntat och längtat i ett och ett halvt år efter att se varandra. Där sitter du framför mig och svarar på mina onödiga frågor och ibland råkar jag avbryta dig men förlåt det är inte meningen men du pratar fint och fortsätt prata du gör mig lugn och jag vill möta din blick för att veta hur det känns.
Jag jagade din blick och jag mötte den ett par sekunder men vi både vände bort blicken jag kände hur värmen fyllde mitt tomma hjärta. Jag tyckte om känslan av att möta din blick, se in i dina bruna ögon och jag studerade hur du kollade runt, hur du blinkade och blundade och dina ögonfransar och ögonlock, jag vill bara röra vid dem. 

Jag kunde stå och hålla om dig hur länge som helst utan att ens tänka tanken på att tröttna. Du byggde om mig, du gjorde mig hel med bara dina försiktiga armar runt mig och jag blev helt stum och snart var jag tvungen att åka ifrån dig.
Vi satte oss på en bänk, så nära varandra. Så nära att jag kunde höra dig andas. Jag kände ditt hjärta. Det slog högt och hårt och jag önskade att jag vågade lägga handen på den hårdbultande blodpumpen.
Dina handleder, händer och fingertoppar och jag såg att du skakade lite, Erik.
Ljudet av bara dina andetag rörde om mina känslor och jag kunde knappt andas av all värme jag hade i hjärtat och jag hade aldrig känt mig så levande och jag mådde så bra när jag var med dig. Jag ville absolut inte lämna dig eller se dig gå, jag ville stanna där, med mitt huvud nära din hals och min hand ihopflätad med din. Som vi alltid har drömt.
Bara några minuter kvar och det gjorde så ont varje gång jag såg på tiden som tickade snabbare än vad den egentligen behövde göra. Om jag bara kunde stoppa tiden, hålla hårdare i din hand, komma närmare ditt hjärta och lyssna mer på dina lugna andetag. Jag klev på tåget, vände mig om och hoppades på att du såg på mig också och där stod du. Så overkligt vacker och du stod ensam och jag ville bara springa fram till dig och ge dig allt jag hade. Dörrarna stängdes, jag var fast i det där jävla tåget, genom fönstren var du oskarp, fortfarande ensam och jag kunde inte sluta se på dig. Jag kunde tro att det var du som stod där. Tåget rullade och jag såg på dig för sista gången, för dagen.
Jag saknar dig så mycket och jag vet inte riktigt varför jag gråter nu, kanske för att jag är så känslig eller så har jag aldrig mött någon finare än dig. Erik. Vad vore jag utan dina andetag..

Erik, min underbara vän.
Tack för att du finns
Tack för att jag fick träffa dig
Och tack för att du är den du är.
Jag tycker om dig.


För första gången kändes det rätt att göra fel.

Det kändes fritt att flyta bland tryggheten, dansa och sjunga till min favoritmusik med mina favoritvänner. Det kändes fritt att göra vad som helst, hoppa skrika och sjunga hur högt jag ville och det kändes även fritt att hålla om en främling och blommor som du växer bara på brinnande fartyg du är den renaste fisken född i förgiftat vatten och jag sjöng och skrek min hals hes, jag var glad och jag kände mig trygg jag var någon annan i min egen kropp och jag tänkte inte rätt för min hjärna var full av vodka och cider och jag minns inte vad jag klunkade i mig för skit. Tralala lilla molntuss tralala lilla molntuss kom hit skall du få en puss dom kan klaga om dom vill Jag har slutat bry mig om sånt jag är glad att jag finns till det breddar upp min horisont tralala lilla molntuss tralala lilla molntuss kom hit skall du få en puss och jag fick en puss på kinden som sedan blev en kyss  av den långa främlingen som hade hållit om min midja ett tag och jag trodde han var 3 år äldre än mig men jag hörde ett skrik av en vän att han var lika gammal som jag och vi hade något annat gemensamt. Och jag tänkte en kyss en enda kyss inget mer på ögon ögonblick och allting sker.


(Bild: Jag och Conny Nimmersjö (bob hunds gitarrist) på Siesta)

RSS 2.0