Lola

Vila under mörk himmel, sommarkall luft, glittriga stjärnor. Somna i varm famn, leende på
läpparna, levande hjärta. Vakna av pussar på ansiktet, blåa ögon, blek kropp. Jag vill.

Du är så vacker när du ligger och blundar och jag kan inte låta bli att inte pussa dig när du halvsover, jag kan inte låta bli att inte se på dig och le när du andas så varmt mot min hud. Jag kysser dig flera gånger och varje gång jag nuddar dina läppar börjar allt från fjärilar till fladdermöss flaxa i min mage och jag kan inte låta bli att inte le, le med hela hjärtat för jag tycker om dig som mest just nu, för varje minut som går börjar känslorna för dig att växa mer än någonsin, du vattnar dem med vågor av ord, ord du egentligen inte säger men jag ser dem i dina ögon.
Vi har nästan alltid låtit våra rörelser ta över våra ord, tystnaden är oftast där när vi inte vet vad vi ska säga. Men den här gången började vi prata, prata om något vi kanske inte borde prata om just då. Men det var viktigt. Så jävla viktigt att när jag fick chansen att prata, började jag babbla om allt och ingenting när jag egentligen skulle hålla käften och lyssna på mina tankar istället. Jag babblade och babblade och jag visste att du inte förstod ett enda ord av det jag sa, men jag var trött på att vara tyst för länge och jag fick ut det, det jag absolut inte ville säga...till dig. Jag ville se dig i ögonen men jag ville inte visa mina tårar för dig. Du höll om mig och det var den stunden då tystnaden tog över oss, inte ett ord vågade smyga fram och avbryta den tunga tystnaden. Du höll om mig hårt och det var det jag inte ville förlora, din doft, din hud, ditt mjuka hår, hela dig. Jag ville inte förlora något av dig.
Jag bad om ursäkt, för vad? Som att det skulle göra någon skillnad? I kylan står vi och dina armar runt min kropp, det är det här jag inte vill förlora, din kärlek, runt mig.
När jag släppte dig kändes det som att jag fick ett kolsvart moln över min själ, de tårarna jag inte ville visa dig kom som ösregn när jag var på väg till den mörka staden. En spökstad på kvällen, hade du varit med mig hade den inte varit så mörk. Du lyser upp allt jag ser.
Jag är så kär i dig, så otroligt kär i dig att det gör ont i hjärtat. Förlåt.

Jag har alltid velat ligga bredvid dig, i samma säng, samma kudde, min hand i din och andetag så nära halsen. Jag har alltid velat tycka om någon som du, någon med din personlighet, kärlek och utseende . Jag har alltid velat vara så nära dig att jag inte längre kunde skilja på våra hjärtslag. Jag har alltid velat...se på stjärnorna med dig.

Hej då-kyssar och jag tog bussen till det dryga mörkret, hem. Utan dig.
Staden var mörk och tystnaden lyste svagt ur gatlyktorna. Saknaden
skar i min kropp och jag ville tillbaka, till dig, din säng, dina varma andetag.
Värmen försvinner från min hud så fort du släpper mig och rädslan fångar mig
när jag faller tillbaka till verkligheten, min värld. Allt är så vackert när jag är med
dig. Hjälte.

Jag kan inte somna, inte blunda.
Jag önskar att du låg här, bakom
mig eller bredvid mig, viskade mitt
namn och meningar jag vill höra.
Jag vill somna till din mjukt mörka
röst och lätta ord som svävar i
smyg till mitt hjärta, och mitt hjärta
fångar allt du säger.
Jag hör mina egna hjärtslag och jag
önskar att det var dina jag hörde
Jag saknar dig. Hela tiden.

Du äger ingenting förutom mina ärr, hål och all sorg som du gav mig innan jag tvingade mig själv att lämna dig.
Jag tänker på dig ibland, när jag tänker på mina misstag.