Lola

Inne på mitt rum sitter jag på en stol. Jag sitter helt stilla, men jag känner hur min själ rör sig, blandas med all kärlek och sorg, de blandas och rinner från min kropp, gräver hål i golvet och försvinner in ingenting. Jag krymper och jag ryser när jag lyssnar på The way you want it - Keane. Ikväll känner jag mig svagare än vad jag brukar vara. Ikväll står mörkret närmare, ikväll.

Jag känner att jag måste gå...springa och hinna ikapp de chanser jag har missat. Jag har fått för många och jag fler hela tiden. Jag förtjänar inga fler chanser. Men de tror att jag klarar allt det som rör sig omkring mig. Det mörka som cirkulerar runt min kropp. De tror. De har fel.
Jag sitter på bussen. Jag är besviken men lugn. Vissa känslor har lämnat mig men jag vet att de återkommer snart. När som helst. Aldrig, hoppas jag. Jag är besviken på mig själv. Det gör ont. Hatet för mig själv bränns under min hud och kärleken har försvunnit i en dimma långt, långt bort. Jag kan inte se den längre, inte nå den.
Jag saknar den riktiga jag som gömmer sig djupt under min hatade själ. Jag är inte den som missar chanser jag får. Jag är inte den som kommer sent. Jag är inte den som glömmer vem jag är.

 

Tack Niclas!
¨

Så trött, besviken och rädd som jag är, tycker jag att hela världen är allt annat än underbar.
Jag börjar mina meningar med ett Jag, för att den här gången handlar det om mig igen, om mig och bara mig och ingen annan. Jag ligger i sängen, med öppet fönster smyger blåsten in och smeker min hud. Jag väntar. Jag väntar på allt, eller ingenting alls. Jag väntar på att tiden ska smälta och rinna iväg, men kylan är kall, tiden är hård, precis som livet. Smärtan brinner under mina ögonlock och jag kan aldrig släcka den. Mina ord är få, jag vet inte var jag ska lägga dem, hur jag ska sätta ihop dem i en mening. Jag tvekar, som alltid. Jag tvekar men krossar min vilja och sätter mig vid mitt gråa bord där ord, tomma papper och pennor ligger överallt och väntar på att någon ska röra vid dem. Jag börjar skriva vad mitt tysta hjärta viskar till mig.
Musiken som spelas i bakgrunden gör mig yr, ryggraden som bär mig blir sned, de röda kanterna på mina naglar har jag bitit sönder, och jag vill inget annat än att döda min ensamhet, kan inte någon annan göra det åt mig? Kan inte någon annan läsa mina tunga ord så att jag slipper bära dem? Kan inte någon annan leva istället för mig? Mig. Vad är Mig? Vad har Jag blivit? Hur har Jag vuxit och blivit till den jag är, idag...inatt?
Jag stänger fönstret, drar för gardinerna, släcker lampan, blundar och drömmer om att sanningen är en lögn.
Där tar mina ord slut.