Det var då, nu är vi här.
Så trött, besviken och rädd som jag är, tycker jag att hela världen är allt annat än underbar.
Jag börjar mina meningar med ett Jag, för att den här gången handlar det om mig igen, om mig och bara mig och ingen annan. Jag ligger i sängen, med öppet fönster smyger blåsten in och smeker min hud. Jag väntar. Jag väntar på allt, eller ingenting alls. Jag väntar på att tiden ska smälta och rinna iväg, men kylan är kall, tiden är hård, precis som livet. Smärtan brinner under mina ögonlock och jag kan aldrig släcka den. Mina ord är få, jag vet inte var jag ska lägga dem, hur jag ska sätta ihop dem i en mening. Jag tvekar, som alltid. Jag tvekar men krossar min vilja och sätter mig vid mitt gråa bord där ord, tomma papper och pennor ligger överallt och väntar på att någon ska röra vid dem. Jag börjar skriva vad mitt tysta hjärta viskar till mig.
Musiken som spelas i bakgrunden gör mig yr, ryggraden som bär mig blir sned, de röda kanterna på mina naglar har jag bitit sönder, och jag vill inget annat än att döda min ensamhet, kan inte någon annan göra det åt mig? Kan inte någon annan läsa mina tunga ord så att jag slipper bära dem? Kan inte någon annan leva istället för mig? Mig. Vad är Mig? Vad har Jag blivit? Hur har Jag vuxit och blivit till den jag är, idag...inatt?
Jag stänger fönstret, drar för gardinerna, släcker lampan, blundar och drömmer om att sanningen är en lögn.
Där tar mina ord slut. 
åååh, så vackert. du är bäst. jag sknar dig.
Åååh så vackert! <3
Du tänker ungefär som jag. Det verkar som det du skriver kommer rakt inifrån. Jag beundrar dig för det, hur ärlig och utelämnande du är i dina texter. Det blir inte bara en svart sanning. Det är något med dina ord som gör det behagligt att läsa. Och det är konstigt att säga det - behagligt att läsa. Förstör att det är svårt, och då är det dumt av mig och sitta här och säga att det är behagligt att läsa. Men jag menar mer att du är väldigt duktig på att skriva. Känsla i texten. Vet hur du känner, ibland känns det som eller förresten för det mesta känns det som om allt under huden inte finns utan det är bara hud och sedan hålrum därunder. Jag är bara ett skal. Och det finns ingenting som kan fylla det där hålet. Och det känns som om man är någon annan hela tiden (vem är jag egentligen).
Men du är ju vacker och tar fina bilder och skriver fint. Du borde vara glad.
Förlåt för att jag skriver den här kommentaren. Du vet inte vem jag är. Men kanske gör det inget. Du är bra.
Du är så otroligt duktig!
