Jag har gått vilse i min värld.
Jag känner att jag måste gå...springa och hinna ikapp de chanser jag har missat. Jag har fått för många och jag fler hela tiden. Jag förtjänar inga fler chanser. Men de tror att jag klarar allt det som rör sig omkring mig. Det mörka som cirkulerar runt min kropp. De tror. De har fel.
Jag sitter på bussen. Jag är besviken men lugn. Vissa känslor har lämnat mig men jag vet att de återkommer snart. När som helst. Aldrig, hoppas jag. Jag är besviken på mig själv. Det gör ont. Hatet för mig själv bränns under min hud och kärleken har försvunnit i en dimma långt, långt bort. Jag kan inte se den längre, inte nå den.
Jag saknar den riktiga jag som gömmer sig djupt under min hatade själ. Jag är inte den som missar chanser jag får. Jag är inte den som kommer sent. Jag är inte den som glömmer vem jag är. 
