Lola

Det är för mycket, för mycket av allt dåligt och bra.
Jag överdriver, överreagerar, överdoserar, övertänker. Jag överlever.
Ibland tänker jag inte alls, vad finns det egentligen att tänka på, vad är det som är så speciellt att det krävs så många tankar och så mycket tid och sikt rakt in i väggen? Ingenting. Inte ens framtiden, framtiden är så långt bort, imorgon är så långt bort. Jag vill inte planera någonting, jag har inga stora mål att se fram emot. Mitt mål är att leva vidare, vidare in i tiden.
Det är klart när jag blir äldre vill jag jobba, resa, fotografera, måla, skriva, se. Men nu...vad vill jag göra just? Jag frågar mig själv och inte ens mig själv kan svara på denna fråga. Jag förvirrar mig själv.

Helt plötsligt började jag snacka poesi.
Tänk om man kunde räkna sina hjärtslag
utan att stanna, räkna räkna räkna räkna...
Tänk om man kunde spela in sina hjärtslag
och göra en låt av dem.

Januari: Året började som in i helvetes dåligt men Jag var kär, han höll mig vid liv.

Februari: Jag köpte mina drömskor, dr martens. Fyllde 17 år, firade med mina närmaste kompisar. Siesta biljett beställdes!

Mars: Jag såg kent för 3:e gången i malmö. Helt fantastiskt!

April: Jag var fortfarande underbart kär.

Maj: 3 dagar i mitt liv jag aldrig glömmer och tröttnar på att prata om. Siesta! Träffade Bob Hunds andra gitarrist Conny Nimmersjö under Mattias Alkbergs spelning, galet att han kände igen mig från tidigare konserter (och Facebook, ehehe) Tack till antån som fångade en så bra bild med min engångskamera som jag hade med mig.

Juni: Sommarlov. Jag målade mycket, sålde tavlor och levde på min älsklings fina ord.

Juli: Jag såg Florence Valentin, Melissa Horn och Lars Winnerbäck för första gången, grät hela natten efter konserten, dock visste jag inte varför. Helsingborgsfestivalen var grymt underbar! Jag insåg hur mycket jag älskar Bob Hund.

Augusti: En fantastisk månad, dock den mest dramatiska på hela året. Jag såg Lars Winnerbäck igen och Kent för 4:e gången. Jag åkte till Usa, träffade världens grymmaste morbror och bara njöt av varje andetag jag tog nära honom.

September: Jag var fortfarande i Usa i början av månaden, fotograferade och memorerade allt jag såg. Det förvånade inte mig att jag grät ner mig på vägen hem, smärtan av att lämna älskade människor är hemsk. Men alla minnen får mig att le igen. Skrattgråter. Jag förlorade kärleken.

Oktober: Jag och min lilla familj flyttade från en by utanför Helsingborg till centrum, stressigt, jobbigt, tungt, bland det värsta vi har varit med om. Skönt att bo nära sina vänner men det låter som femtiotusen galopperande hästar över oss och inte människor som bor där.
Jag såg Johnossi live. Jag träffade även Håkan Hellström på tåget, efter signeringen i Malmö. Jag blev så nervös och började skaka i rösten och händerna och kunde knappt stå på mina ben så mycket jag skakade, så mycket jag älskar denna man.

November: Jag ställde ut mina bilder för 4:e gången, hade världens mysigaste fika med två himla bra människor och jag minns inte mycket mer av den månaden.

December: Äntligen sista månaden på året, jul och sådant mysigt sen nyår och där spårade det ur totalt. Jag förlorade mig själv. Men jag mindes ett namn. En hjälte. Tack!
Att plötsligt vakna dagen efter och tänka att nu är det ett nytt år, inget förrändras egentligen, förutom en hel del siffror. 20110101. Fantastiskt år, fantastiska vänner, fantastiskt!