Lola

Såhär lite...nervös och lite pirrig här och där och hjärtat dunkar efter något oefterlängtat men egentligen är det speciellt, det bara dunkar och dunkar och sedan somnar till en väldigt trött röst som inte ens orkar säga a:et efter J:et, det är bara ett kort svar när jag säger ditt namn. Men ibland blir hjärtat så glatt att djupet från hjärtat blandas med mitten och kanterna och det sjunker ner till magen där ångesten försvinner men jag vet inte var den tar vägen, om den flyger iväg eller bara gömmer sig under all nervositet. Vad jag babblar just nu men visst är jag nervös, förklara för mig igen hur det är...att vara nervös.

Just nu tänker jag: Jag vill aldrig mer bli kär.

Jag vet inte hur det känns, hur det går eller funkar, om det duger, räcker eller ens finns.
Jag är ganska tom i tankarna, i hjärtat och hela kroppen. Jag vet inte så mycket mer än
att stänga av mig i ibland. Jag öppnar buren och låter alla tankar flyga iväg medan jag
sitter i min ensamhet.
Det känns skönt.
Ensamheten är min goda vän just nu.