Svagheten har bundit fast min själ.
Jag skriver inte det här till er, utan till mig själv, som ett brev att påminna mig själv hur mycket
hat jag har för en viss person.
Jag gick... sprang i kylan, till henne som väntade i bilen, till honom som väntade på att släppa sin ilska. Mobilen ringde och jag svarade, jag var tvungen att prata tills jag var framme, gick genom en park jag inte trodde var farlig, jag var inte rädd, inte för mörkret i den stora parken. Jag var framme, öppnade bildörren och satte mig ner, hårda slag började slå på mitt ansikte, drog mig i håret och jag kunde inte röra mig. Han pratade och ställde för många frågor jag inte kunde svara på, jag ville inte höra hans skrik mot mig, jag skrek tillbaka och samma sekund slog han, slutade inte slå tills hon öppnade dörren och drog i mig, hon ville prata men han ville släppa mer ilska, trycka mig ner mot allt dåligt i värlen. De pratade i mun på varandra och jag var inte rädd för honom, jag skrek allt vad jag kunde, jag skrek från topp till tå, så högt att mina ben skakade, jag skrek tills jag blev tyst. Han slog hårdare än någonsin, slog tills jag fick jag smaken av blodet i munnen, han slog tills jag inte kände min egen kropp längre, jag föll ner på marken, gav upp.
Några minuter senare satt jag i hennes bil, han kom in och satte sig, pratade och pratade och pratade. Jag är för ung för kärleken, för ung för att behandlas på det sättet, jag är för ung för allt annat än det tunga ansvaret jag har över min rygg.
Tystnaden fångade min röst, inte ett ord fick komma ut. Långa minuter gick och äntligen gick han också, men hans röst grävdes djupt i mitt huvud, jag kunde inte sluta höra hans äckligt fula och hemskt döda ord.
Jag ville inte se mig själv i spegeln, men jag tvingade mig själv att göra det. Jag såg blodet. Jag såg mig själv i mina egna ögon, hur sorgen brändes i dem, sorgen rann och nådde min svullna läppar.
Jag grät mig tills sömns, med smärtan dunkande i hela kroppen.
Jag får tårar i ögonen när jag läser det här.
Vill du någnonsin prata, jag förstår om du inte vill, men då finns jag där <3
gumman, vad fan har hänt? <3
finns på mobilen, alltid, vilken tid på dygnet.. det vet du! började fan gråta.
jag vet lola, att du inte vill prata om det.
att du inte vill att någon, någon som tycker synd om dig.
och jag ska inte finnas där för dig för att tycka synd om dig.
utan jag finns här för att jag älskar dig & för att
i mina ögon förtjänar du allt vackert i denna värld.
jag finns för dig, för du är min vän.
Tack för att du är modig och skriver detta (om händelsen nu är sann). Samma sak har hänt mig och det är skönt att veta att man inte är ensam om det. för ibland skäms man över att (personerna i) ens omgivning behandlar en så och att resultatet blev som det blev.
