Lola

Det vi alltid vill ha, som vi aldrig kommer att få. Kommer alltid att stanna hos oss.

Det bästa vi har, som vi aldrig släpper. Kommer att försvinna någon dag.

Det vi lever för, men även dör för. Kommer att äta våra levande själar tills vi dör.

Det började med en dröm,
Jag träffade en ängel, och på något sätt kändes det som om han var olyckligt glad.
Drömmen fortsatte, fastän jag vaknade. 
Mina känslor var som små knoppar när jag träffade honom,
de växte snabbt, för att han vattnade dem varje dag med sina underbara ord. 
De blev som stora blommor.

Och alla visste hur det blev. Hur det var. Men inte hur det kändes.

Och det slutade som en dröm.
Han skar upp min mage, min kropp med sina vassa ord, 
och sköt varenda fjäril som fanns där. Och istället stoppade han in små äckliga, svarta skalbaggar som började suga in mitt blod, sen sydde han mig med sina ursäkter.
Mina känslor bara växte, vad han än gjorde och sa, blev blommorna bara större och större.
De dog inte,
och kommer aldrig att göra det.

Ingen vet hur det blir, hur det är, och hur det känns.
Inte ens jag, jag vet inte vad han gör med mig.
Jag känner mig som en tom låda som han bara vill trycka saker i.
Men ändå känner jag mig onödig.
Att bara finnas där någonstans i din värld, och känner mig hjälplös.