Lola

Aldrig har min blick mött din.
Aldrig har mina öron jagat dina skrattspår.
Aldrig har jag sett hur ensam du är.
Men alltid har jag vetat att du är en människa med ett nedgrävt och bortglömt hjärta.
Som jag.

En natt i mitt liv när jag sov, var du där.
I min dröm.
Du var glad. Lika glad som ett barn med tusentals färgglada godisbitar i händerna.
Du var så glad så att du hoppade runt i staden och skrek med dina ögon att aldrig har du varit så lycklig.
Jag såg hur dina små kritvita vingar började växa.
Sen höll du om mig och kysste mig med läppar lika mjuka som en morgons vita dimma.
Jag fick se dig i ögonen. De pumpade glädje lika snabbt som du andades min luft. Och glädjen jag fick se fick mig att undra hur mycket du är värd. För mig, för alla.

Jag hade en himmelsblå boll i handen. Den var din, eller min? Exakt vems kommer jag inte ihåg. 
Du ville ha den, du ville göra allt för att få den.
Jag tappade bollen i ett odjupt hav och sa om du hittar bollen, så får du den.
Du letade galet efter den himmelsblåa bollen och när du hittade den, så höll du i den hårt, med båda händerna och sa att bollen är lika blå som din själ.

Du stod barfota i vattnet, dina fötter glänste. Vattnet nådde nästan dina hårda knän och blötte ner dina uppvikta blåa jeans.

Jag drog.
Du stannade kvar och väntade tills jag skulle komma tillbaka.
Hoppet höll dig varm. Och glädjen piggade upp dig.

Till: Linus Johansson.

Jag tycker om att skriva ner mina drömmar.
Speciellt såna drömmar som får mig att vakna med ett stort leende.