Och jag blev lämnad kvar.




Det är bara skuggorna som kan se min hud blänka då och då. Det är bara mörkret som
kan gömma mig när ingen annan kan göra det. Det är bara blåsten som kan höra mig skrika.
Det är bara regnet som kan se mina tårar mitt i natten. Det är bara blixtrarna i himlen som
kan se när jag blundar och när jag öppnar ögonen är det bara Du som kan känna det.

Kylan lyckas smyga in i min säng när jag försöker sova bort min tid. Värmen rinner ner med
svetten. Jag har låst alla dörrar, dragit ner alla rullgardiner, släckt alla lampor, men ljuset är
så envist, att de måste komma in, genom vartenda jävla hål. Just nu vill jag bara vara med
mörkret, vila hos mörkret...vila så länge jag orkar.
Jag läser ord, hans ord. Han som är så nära mig att jag känner hans värme, men ändå långt
bort att jag inte vet hur han doftar. Hans ord lyser så svagt i mobilskärmen och när jag läser
hör jag hans röst. Jag har läst hans ord så många gånger att jag kan de utantill. Han lever i
min värld, lyser upp den varje dag med sina magiska ord som dödar mig och återupplivar mig.

Kylan lyckas igen, smyga bland alla tusentals varma droppar som faller på mig, och snor
värmen från min kropp, och jag känner bottnens kyla, jag har ingen kraft att ställa mig upp,
jag är för tung för att orka bära mina känslor, hemligheter och lögner jag grävt ner i mitt hjärta.
Styrkan avskyr min svaga kropp.
Jag hör allas röster, skrik, klagomål. gnäll och jag faller i verklighetens värld nu. Stökigt!

-

Mina känslor är inte dina.


Du är min himmel, och dina ord är stjärnorna.


If it means a lot to you.


RSS 2.0