Lola

Jag borde inte tänka djupt, och gräva upp en massa gamla och bortglöma tankar. Men jag gör det, jag gör det jag inte får göra. Jag tänker på hur snabbt allting förändrades. Jag tänker på hur långsamt mina känslor för dig försvann ur min kropp...mitt hjärta, hur lång tid det tog för fjärilarna i min mage att somna. De var envisa. Jag minns hur mycket jag skadade mig själv, hur mycket jag hatade mig själv (inte för att jag älskar mig själv nu men.. you get it!) Jag ville inte dö, jag ville bara skada mig själv, straffa mig själv, för att ingen annan gjorde det. Jag minns när jag andades in vidrig rök och intalade mig själv att det var bra, att det skulle lugna ner mig. Jag skapade känslor, jag ljög och lurade mig själv. Jag såg inte vad jag hade, jag såg bara vad jag hade förlorat. Jag saknar det ibland, jag saknar allt jag har förlorat. Och ibland tänker jag på att det kanske är bättre så. En kropp utan känslor, utan sår, bara ärr. Ett hjärta utan sprickor, en själ utan doft, ögon utan tårar, tunga utan ord som inte vill lossna. Det kanske är bättre så.
 

Jag mår bra. Jag är bara lite irriterad,  
och klockan är vädligt mycket, 05:12
Jag borde sova, men det kan jag inte
huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk, dö!
fan..nu är klockan 05:27