Ge mig mer tid.
Jag vill vara fri från stress, smärta. Jag vill vara fri från kärleken, saknaden och längtan efter kyssar och hjärtvärme. Jag vill vara fri från alla de brinnande fjärilarna i magen, alla de krossade hjärtbitarna som ligger och skär i kroppen. Jag vill inte älska, jag vill inte hata. Jag vill vara fri från känslor.
Lyckan i grunden
Vad betyder de här orden?
Depression, ångest och lågt självförtroende. Hat, mörker, kyla och svordomar. Ensamhet, oljud, tomhet, skrik och människor som egentligen inte finns. Åh vad jag avskyr allt det här som förföljer mig överallt. Och visst skrattar jag ibland och visst ser jag så glad ut och visst är utsidan annorlunda.
Tro mig jag försöker men svagheten är också bland allt jag nämnde, det borras ända ner i benen.
Är det världen eller är det jag? Är det mitt sällskap eller är det jag? Är det hösten, mörkret, regnet, kylan, vinden eller är det jag?
Det är svårt att vara glad när hela världen känns så ledsen, svårt att skratta av glädje. Så svårt att le inombord för allt som finns där inne är aska lämnad av ett bränt hjärta.
Igår var Antån här!
Det börjas om.
Om något vore starkare
Så mycket moln över världen
Varje gång jag tänker på vad han sa till mig slutar jag att gråta, eller så börjar jag igen. Live life, just have fun. Jag tänker för mig själv att jag har gjort och ångrat en hel del hemska saker men jag är fortfarande ung och korkad och jag får fortsätta att göra dumma saker tills jag lär mig för att jag aldrig lär mig av andras misstag.
Han påminner mig så mycket om morfar, han. Min morbor. Det kändes nästan som att jag fick träffa honom igen, i 10 dagar, varje dag såg jag min kära morfar framför mig.
Amerika var en overkligt fin upplevelse, något jag aldrig låter rymma ur mitt huvud.
Skyhöga byggnader, magskärande god mat, människor som hjärtat fångade direkt.
Jag har skrattat tills luften nästan tog slut i mina lungor och jag har gråtit ensam tills det inte längre fanns något att gråta över. Jag har fotograferat tills händerna fått kramp, sett på konst tills ögonen började svaja, promenerat tills känslan i fötterna försvann, badat i en sjö och sett mississippi-floden. Jag har sett och blundat, åkt upp och ner och skrikit halsen hes. Jag har varit på det finaste bröllopet jag någonsin föreställt mig, hört det magiska prästspråket och jag har dansat tills klackarna gjorde hål i golvet, eller rättare sagt; hål i mina fötter. Jag har köpt mina drömskor i min favoritfärg men glädjen min försvann med skorna med någon mexikan, jag har blivit så själbrinnande, kroppsskakande och förbannat arg. Jag har kollat på en hel amerikansk fotbollsmatch på tv och sett på baseball live, sett sjöhästar som jag verkligen inte trodde fanns på riktigt, gått på State Fair och hört förbandet till Kiss. Jag har ätit hotellfrukost, världens godaste omelett och honungsmältande pannkakor på Pancake House. Sista dagen kollade jag upp på en byggnad som var så hög att min nacke nästan bröt av och vidare halvsprang jag över gatan till Hell's Kitchen som är den häftigaste restaurangen jag någonsin sett och där åt jag hemgjort jordnötsmör som var det godaste jag har ätit i hela mitt sjuttonåriga liv.
Jag skäms för att Tack är det enda ordet jag kommer på. Men Tack, tack så hemskt jäkla mycket för allt ni gjort för mig, Yasin & Anne.
När jag skriver det här sitter jag på ett flygplan tillbaka till Sverige. I mina drömmar är jag fri från säkerhetsbältet och jag svävar över molnfältet, så himla stor himmel.
Jag är så trött på tåg, flygplan och alla andra transportmedel, snart är jag hemma. Men ändå vill jag tillbaka och uppleva om allt igen.
När orden tar slut stänger jag blocket och lägger det försiktigt bredvid kameran. Jag somnar om.
