Underbara vän
Jag älskar dig.
17 år och är rädd för att leva livet som börjar nu.
Chocken träffar inte mig förränns nu, när jag verkligen märker och inser att jag har levt i 17 år.
När jag var yngre ville jag alltid bli äldre, jag tyckte det var så häftigt, "äldre personer är modiga och kan allt". Men nu, när jag är ganska nära på att bli vuxen inser jag att jag absolut inte vill bli äldre. Jag vill inte bli en "vuxen person". Jag vill bli yngre, det är då man inte behöver bry sig om problem och allt som händer runt omkring. Man gör saker utan att man tänker på det och alla förlåter en för man är så omogen och liten. Nu måste man tänka på allt man gör, allt man säger och hur man ska leva, var man ska plugga och bo osv. Jag vill inte göra de här sakerna, jag vill sitta hemma och leka med barbiedockor och inte bry mig om omvärlden.
Alla säger att livet är kort, man vet inte när man dör och gå ut och ha kul istället för att deppa!
Jag har aldrig varit ledsen på mina födelsedagar, jag har alltid haft kul och gjort saker jag velat göra. Men nu... nu ligger jag bara i sängen, döljer mina tårar under täcket och försöker att tänka på något helt annat, som att när jag var barn, jag var så underbart lycklig.
Jag säger inte att jag är gammal, absolut inte. Men jag är rädd för att bli äldre. Jag har gjort så många misstag och jag fortsätter att jag göra fler, varje dag. Det är såklart normalt att göra misstag, men jag vill inte göra fler och varje gång jag lovar mig själv att sluta och; bli en bra person blir jag sämre. Jag förstår inte varför.
När jag var yngre ville jag alltid bli äldre, jag tyckte det var så häftigt, "äldre personer är modiga och kan allt". Men nu, när jag är ganska nära på att bli vuxen inser jag att jag absolut inte vill bli äldre. Jag vill inte bli en "vuxen person". Jag vill bli yngre, det är då man inte behöver bry sig om problem och allt som händer runt omkring. Man gör saker utan att man tänker på det och alla förlåter en för man är så omogen och liten. Nu måste man tänka på allt man gör, allt man säger och hur man ska leva, var man ska plugga och bo osv. Jag vill inte göra de här sakerna, jag vill sitta hemma och leka med barbiedockor och inte bry mig om omvärlden.
Alla säger att livet är kort, man vet inte när man dör och gå ut och ha kul istället för att deppa!
Jag har aldrig varit ledsen på mina födelsedagar, jag har alltid haft kul och gjort saker jag velat göra. Men nu... nu ligger jag bara i sängen, döljer mina tårar under täcket och försöker att tänka på något helt annat, som att när jag var barn, jag var så underbart lycklig.
Jag säger inte att jag är gammal, absolut inte. Men jag är rädd för att bli äldre. Jag har gjort så många misstag och jag fortsätter att jag göra fler, varje dag. Det är såklart normalt att göra misstag, men jag vill inte göra fler och varje gång jag lovar mig själv att sluta och; bli en bra person blir jag sämre. Jag förstår inte varför.
När jag borde vara glad, är jag ledsen.
Ren röst
Obetydliga men oförglömmiga ord.
Trött och vilset babblande.
Jag hörde inte alla ord men jag hörde vartenda ljud.
Ej bortglömd.
Sömnlös natt.
Brev till mig själv.
Mina tankar istället för musik.
Sen natt. Tidig morgon.
Kall saknad. Varm hud.
Vikt papper. Skrynkligt liv.
02-02.
Jag hatar världen. En kom-ihåg-lapp till mig själv.
Punkt efter varje meningslös mening.
Ord efter varje ord.
Torra tankar, precis som huden.
Krossat hjärta, precis som spegeln.
Tunn själ. Hatad kropp.
Svaga känslor. Trötta ögon.
Jag hatar fortfarande världen och jag kommer ihåg det.
Brev till mig själv.
Mina tankar istället för musik.
Sen natt. Tidig morgon.
Kall saknad. Varm hud.
Vikt papper. Skrynkligt liv.
02-02.
Jag hatar världen. En kom-ihåg-lapp till mig själv.
Punkt efter varje meningslös mening.
Ord efter varje ord.
Torra tankar, precis som huden.
Krossat hjärta, precis som spegeln.
Tunn själ. Hatad kropp.
Svaga känslor. Trötta ögon.
Jag hatar fortfarande världen och jag kommer ihåg det.
