Lola

Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände i lördags. För alla andra så var det bara en konsert med Bob Hund, och den var bäst som vanligt osv. Men för mig så var det mycket mer än bara en konsert med Bob Hund, det var mycket mer än riktigt-jävla-bra-musik och glädje, tankar och känslor. Jag vet inte hur mycket mer jag kan förklara, för att mina ord börjar suddas bort från mitt huvud, det finns knappt plats för fler tankar, minnena tar all plats där inne i min lilla hjärna, och det är så hemskt svårt att glömma Connys leende när han är allt jag tänker på. Jag får aldrig nog...jag är så besatt att jag inte lyssnar på något annat än Bob Hund och Conny Nimmersjös låtar. Längtan efter nästa konsert i skåne är väldigt stor, så stor att jag spricker.
Connys plektrum hänger så fint runt min hals, jag håller det i handen och ler för mig själv varje gång jag ser att det finns där, nära mitt hjärta. Jag kan själv inte förstå att Conny lämnade sitt plektrum i min hand. Från sin hand till min. Plektrumet hann inte känna luften. Jag kan inte förstå att han såg mig i ögonen och spelade för mig. Det är så obeskrivligt stort för mig. Jag får aldrig nog av mina lördagsminnen. Jag får aldrig nog av Connys röst. Jag är...beroende. Det är precis som knark, jag behöver lyssna på hans röst, den får mig att le, må bra.